Historia och arkitektur

Du kan se på Signe Branders fotopanorama över Tölövikens område via länken
http://www.hel2.fi/kaumuseo/panoraamat/toolo/tornista_panoraama_kehys.html 
(fotograferat från Nationalmuseets torn 1908)

Tölöviksnejden var ända fram till början av 1900-talet oplanerad stadsperiferi och landsbyggd. Småskalig bebyggelse hade området emellertid haft redan länge – mycket längre än bebyggelsen på Helsingforsudden i stadens nuvarande centrumområde.

Redan på 1200–1300-talen grundlade svenska nybyggare en by i området. Byn låg möjligtvis i området kring nuvarande Tölö sporthall och Nationaloperan och fick sitt namn av en liten å i närheten. Ån flöt genom ett kärr, därav namnet Tölå, som senare förvrängdes till Tölö.

Historia mera i detalj

1600 f.Kr.
● Tölöviken bildas då sundet som leder till Edesviken sluter sig och Helsingforsudden uppstår som en följd av landhöjningen.

1200–1300 e.Kr.
● Svenska nybyggare grundar en by på Helsingfors udde.
● Byn låg möjligtvis i området kring nuvarande Tölö sporthall och Nationaloperan och fick sitt namn av en liten å i närheten. Ån flöt genom ett kärr, därav namnet Tölå, som senare förvrängdes till Tölö.

● På den skyddade vikens stränder fanns bybornas åkrar, ängar och betesmarker.

cirka 1500-talet
● Sundet som fanns i Tölövikens södra ända och som förband viken med nuvarande Södra hamnen slöts som en följd av landhöjningen och vikens södra del förvandlades till den sanka och gyttjiga Gloviken som sträckte sig ända till platsen för nuvarande Runebergs staty.

1600-talet
● Helsingfors stad som år 1550 grundlagts vid Vanda ås mynning flyttades 1640 till Estnäset, trakten för nuvarande Senatstorget.
● Kronan skänkte 1643 Tölö bys marker, hela Helsingforsudden, till stadens bruk.
● På Tölö- och Glovikens västra strand uppkom stadsbornas åkrar, ängar och betesmarker, som har lämnat minnen efter sig i områdets nomenklatur: på båda sidor om vikens smalaste del fanns stadsbornas hagar, därav namnet Hagasund.
● Vid Tölöviken fanns på 1600–1700-talen också stadens tegelbruk.
● Åbovägen, föregångare till nuvarande Mannerheimvägen, uppstod på Tölövikens västra sida under 1600-talet.

1700-talets senare hälft

● I nyttans tidevarvs anda och inspirerade av de modeströmningar som Sveaborg förmedlade började helsingforsarna utveckla en trädgårdskultur vid Tölövikens stränder: handelsman Anders Byström grundlade en stor fruktträdgård med karpdamm i trakten för nuvarande Tölö sporthall, handelsman Myhr anlade en hälsobrunn i Djurgårdens område och landshövding Hans Erik Boije åter en stor plantage i blivande Kajsaniemi.
● Stadsborna använde den låga Gloviken som avstjälpningsplats dit man slängde allt börjande från djurkadaver; vid lågvattenstånd var landskapet och stanken förfärliga.
● En utfyllning av den ohälsosamma viken krävdes, en del ägare av strandtomter tog sig an uppgiften på eget bevåg.
● Augustin Ehrensvärd föreslog att Gloviken skall fyllas ut och ersättas med en kanal, vilket dock visade sig vara för dyrt.
● Till slut lät man bli att fylla ut Gloviken av militära skäl eftersom vikens bottenlösa gyttja skyddade staden mot angripare från väst.

1800-talets första hälft
● Helsingfors nya status som Storfurstendömet Finlands huvudstad fr.o.m. år 1812 gjorde bevarandet av Gloviken till en omöjlig tanke.
● I de nya stadsplanerna föreslogs att Gloviken skulle fyllas ut och förvandlas till ett parkområde. Det planerades också kanaler och esplanader.
● Dräneringen av Gloviken började på 1830-talet och pågick i flera decennier, på de torkade områdena planlades flera nya kvarter, de nuvarande Alexandersgatans affärskvarter och området kring Järnvägstorget, men byggandet där var mycket besvärligt på grund av den vattniga och sanka jordmånen.
● Av Gloviken blev kvar endast Kajsaniemi damm, i sin nuvarande skepnad en kantig betongbassäng enligt 1928 års modell.
● Vid Tölövikens strand uppkom storskalig industri då Kiseleffs sockerbruk flyttades från Senatstorgets hörn år 1823 till platsen för nuvarande Nationaloperan. Bruket fungerade där fram till år 1965.
● Tölövikens nöjestraditioner uppstod på 1820–30-talen då det grundades flera restauranger som stadsborna och senare särskilt studenterna frekventerade, bl.a. Restaurang Hesperia och Restaurang Kajsaniemi. Kring restaurangerna utvecklade sig ett livligt nöjesliv; musik, dans, föreställningar av alla de slag, bl.a. tivoliverksamhet.
● På Tölövikens stränder planlades på 1830–40-talet villatomter som var avsedda att användas för jordbruk, trädgårdsodling, industri och boende. Målet var också att försköna stadens periferi med trädkantade gator och trädgårdar. Den betydelsefullaste villan var prokuratorn Carl Johan Walleens Villa Hagasund med sina vidsträckta trädgårdar, som blev färdig år 1846.
● Villatomternas romantiska namn är fortfarande i bruk: Fågelsången, Tallbacken, av grekiska frihetskriget inspirerade Arkadia och Hesperia samt till majestetiska berg associerande Alphyddan.
● Parkbältet som omger Tölöviken uppkom under 1800-talets gång an efter som Kajsaniemiparken, Hesperiaparken och Djurgårdsparken utvecklades.

1800-talets senare hälft
● Det gasverk som år 1860 grundades på platsen för nuvarande Posthuset innebar en ny era i Tölövikens miljöhistoria. Förutom utsläppen från sockerbruket rann nu ut i viken allt mer och allt smutsigare avloppsvatten från den moderna industrin.
● Byggandet av järnvägen 1862 omvälvde Tölövikens landskap då man beslutade att dra banan tvärs över viken längs en vall. Banvallen skar av de öppna havsutsikterna i Kajsaniemi och nära nog isolerade Tölöviken från havet.
● Den växande järnvägstrafiken krävde mera utfyllningar i viken och den allt bredare bangården täckte snart våtmarkerna vid Glovikens strand. Villa Hagasund miste sin havsutsikt. I stället kom en trafik- och industriutsikt. I början av 1900-talet förvandlades Tölö snabbt till en stenstad.
● Helsingfors tillväxt och industrialisering väckte redan på 1800-talet farhågor om Tölövikens nedsmutsning, men trots det släppte man ut i viken allt mer industri- och samhällsavloppsvatten och vattenkvaliteten började snabbt försämras.
● Trots vikens begynnande nedsmutsning byggde man i Fågelsången på 1880–90-talen åtskilliga eleganta villor som bostäder för intelligentian.

1900-talet
● Tölö förvandlades till en stenstad mycket snabbt fr.o.m. början av 1900-talet, på drygt tre decennier. Tölövikens strandlandskap urbaniserades och blev monumentalt allt efter som de stora offentliga byggnaderna reste sig: Berghälls kyrka, Nationalmuseum, Järnvägsstationen, Riksdagshuset, Posthuset, Olympiastadion.
● Tölövikens nedsmutsning nådde allvarliga proportioner vid sekelskiftet och man började dryfta olika lösningar: det föreslogs bl.a. att en kanal byggs till Edesviken, att kloakerna dirigeras bort från Tölöviken, att hela viken fylls ut och att avloppsvattenreningen utvecklas.
● Som en följd av dramatisk massdöd av fisk grundades de första avloppsvattenreningsanläggningarna i Finland vid Tölövikens strand på 1910-talet, men nedsmutsningen fortsatte ändå i allt snabbare takt.
● Eliel Saarinen föreslog i sin arkitekturvision på 1910-talet att Tölöviken skulle fyllas ut men tanken stötte på hårt motstånd.
● Tölövikens kondition undersöktes mycket på 1930-talet då vikens allvarliga nedsmutsning uppdagades och belastningen minskades.
● Ännu på 1950-talet föreslogs att Tölöviken skulle fyllas ut men stadsstyrelsen förkastade tanken på estetiska grunder.
● Nedsmutsningen av Tölöviken stoppades först på 1960-talet då en långsam återhämtning började. På 1970-talet började man tvista om en sanering av viken, om dess medel och kostnader.
● I Alvar Aaltos centrumplan 1962 föreslogs att Tölöviken skulle ändras från ”en romantisk karelsk skogstjärn” till en urban vattenbassäng som omgärdas av kulturbyggnader, ett väldigt Terrasstorg och massiva trafikarrangemang. Av planen förverkligades slutligen bara Finlandiahuset och Nationaloperan, och även de i en annan form än i Aaltos vision.
● Tölövikens monumentala karaktär fortsatte och fortsätter fortfarande att öka som en följd av Nationaloperan, Kiasma, Sanomahuset och Musikhuset. Samtidigt har natur- och rekreationsvärdena samt områdets funktionella karaktär som kulturpark accentuerats. Också vikens reningsprojekt har konkretiserat sig och kommit igång.
● Områdets centrala läge har gjort det till en synlig nagel i ögat för många och till mål för stora passioner: också SJ:s gamla magasinsbyggnader fick sitt starka symbolvärde framförallt tack vare det centrala läget.

Källa: Helsingfors stadsmuseum